Möja Kulturella Ungdomsrörelse har precis haft sitt årsmöte, hela styrelsen sitter kvar och kan gotta sig åt att vi gjort ett riktigt bra resultat under året och att vi fått hela 80 fler medlemmar än vi hade året innan! Det verkar som att vi faktiskt gör någonting rätt, någonting som verkligen uppskattas och det ger en jäkla skön magkänsla så här i början av verksamhetsåret 2012! Dock har vi en så klart en hel del mörka moln framför oss med stora investeringar och mycket arbete med sådant vi egentligen inte har någon lust med, men det är ju, som man brukar säga, smällar man får ta. Jag har precis börjat fylla på listan över orkestrar som kommer förgylla våra sommarkvällar och det, kan jag lova, ger också en jäkla skön magkänsla! Ni som har besökt Möja Dansbana de senaste åren känner kanske igen namnen på banden och minns att ni hade en trevlig kväll, men vet ni verkligen vilka människor det är som står på vår scen? Jag tänker mig att vi har väldigt olika bilder av dessa orkestrar och jag tänkte helt sonika delge er min upplevelse av de tre band som hittills hamnat på sommarprogrammet.

Först ut är Mannerz, ett band jag plockade upp i fjol i min jakt på ett riktigt traditionellt dansband. Jag kan, helt ärligt säga att dansband är en genre jag ytterst sällan lyssnar på och det var svårt att ta steget att boka in ett sådant till ”min” dansbana. Nåväl, de verkade trevliga och hade en stor repertoar att bjuda på, gamla godingar som ”Margareta”, ”10 000 röda rosor” och ”Fröken Fräken” bl.a. Jag tänkte i mitt stilla sinne att om det blir alltför outhärdligt får jag sjukanmäla mig och gå hem… Inför konserten bestämde vi också att vi, Möja Dansbana skulle vara värd för deras releasefest, de hade precis släppt en singel som de ville göra reklam för och de tyckte att detta var ett ypperligt tillfälle för det, till råga på allt skulle också hela spektaklet filmas. I samma veva fick jag också ett mail där de förklarade att de nog måste lägga på ytterligare tvåtusen på sitt gage, p.g.a. logistiken och mycket saker att bära. Nu började det pysa ut ånga ur mina dansbandsöverkänsliga öron, inte nog med att jag måste stå ut med styrdans och saxofonsolon och riskera att bli filmad, vi ska betala extra för det också, jo jag tackar! Nåja, jag svalde och räknade till tio och ett tu tre som kom de ändå till Möja.

Jag mötte dem vid bryggan för att i vanlig ordning hjälpa till att transportera upp utrustningen till Dansbanan. Just då öppnade sig himlen och vi beslöt att skjuta på transporten ett slag, vi gick ner i ruffen på båten och öppnade en öl, hälsade artigt på bandet, fyra stiliga killar som såg ut att vara tio år yngre än mig. Och efter ett par minuter i ruffen medan regnet smattrade ihärdigt utanför så rann all skepsis av mig som sommarregn på ett Lasse Johansson-kapell. Det här var ju ett gäng trevliga, roliga killar med gott om roliga historier om livet som turnerande, knegande dansband. Regnet avtog så småningom och vi skulle till att börja lasta när jag för första gången mötte ”Grisen”. Jag har tidigare mött band som envist släpat ut Hammondorglar och åbäken till förstärkare som krävt två, tre personer för att lyfta. ”Grisen” var något annat, det var en stor låda, rymlig nog för både mig och Leffe Kulo som var packad till bristningsgränsen med trum- och mikrofonstativ, sladdar och allehanda bra-å-ha-saker. Tanken slog mig att vi kanske behövde ta till min fars gaffeltruck som stod där intill men fyra-fem personer och några jävlar anamma så gick det bra ändå. Tvåtusen extra kändes som årets underdrift. Dessutom hade de dragit med sig en ljusramp på tre-fyra meter och så klart alla instrument, det var nog ett av de värre lassen vi kört och då har vi ändå arrangerat ett helt storband…

Väl framme på Dansbanan börjar de riva upp sina prylar och pinaler, de slaktar grisen och ställer vant upp allting de har på vår lilla scen. De kopplar in sina egna grejer i vårt högtalarsystem, drar sladdar, lyfter och skruvar och jobbar. Når vi arrangerar andra konserter brukar jag själv få stå där och trassla ut kablar och rikta ljus och slita och släpa, det är inte alls jobbigt på något sätt utan tvärtom, jag trivs där bland folks gitarrer och syntar, det är en del av det här ”jobbet” som jag verkligen tycker om och nu fick jag helt plötsligt sitta där på avbytarbänken och bara titta på medan Mannerz ställde i ordning scenen så effektivt och snabbt att jag knappt hann springa och hämta en kaffebricka.

Kvällen börjar, folk börjar smyga in utefter väggarna för att hitta en sittplats och Mannerz drar igång, ett par takter senare och det första paret är redan uppe på dansgolvet och får snart sällskap av fler. Det är Dansband, inget snack om saken men utan saxonfosolo och det där förhatliga plingande elpianot som jag avskyr så mycket från min pappas gamla Sten & Stanley-skivor. Efter en stund förstår jag att Mannerz inte alls är ett sådant dansband, de är ett modernt cover-band med förkärlek till gamla, svängiga låtar. Mycket riktigt, framåt kvällen börjar den lite äldre publiken så sakteliga tänka på refrängen, de har trots allt dansat och svettats mer eller mindre non-stop sedan de kom till sådana gamla, härliga bitar som verkligen gör sig utmärkt till vals eller bugg. Samtidigt som den publiken går hemåt börjar Mannerz öka tempot och den yngre publiken tar större och större plats, musiken ändrar karaktär och går över i schlagerdängor, rock n’ roll och Dansbanan är inte längre ”den gamla dansbanan” utan en fullfjädrad after-beachfest! Så snyggt har de gjort det, så snyggt har de tillfredsställt ett åldersspann på 18-80 år, det är inte vem som helst som klarar det och trots att de skött hela spektaklet helt själva, vilket inneburit att jag stått mer eller mindre sysslolös hela kvällen, har jag inte haft en tanke på att sjukanmäla mig och gå hem.

Efter konserten sätter de sig en stund och pratar med några beundrare, tar en kall öl och torkar svetten från pannan för att sedan helt sonika packa ihop hela paketet igen. ”Jag kan ju hjälpa er med det där” säger jag lite hoppfullt men nej, de lindar helst sina kablar själva…

Dagen efter står ”Grisen” där igen, återuppstånden likt Särimner för att fraktas iväg och slaktas på nästa anhalt. Iväg åker så Mannerz, ett gäng riktiga knegare, lika artiga och trevliga som proffesionella och vi kan lägga ytterligare en lyckad kväll till handlingarna. Det sista som sägs är väl något i stil med, vi hörs nästa år då? Absolut! Så, välkomna åter Mannerz!